Ronja

Vilket jobbigt inlägg. Jag älskar mina vänner. Obeskrivligt mycket. Det vet dom. Och alla på olika sätt. För alla är underbara på sitt lilla vis.
Jag kan omöjligt säga min bästa vän. För det finns två som jag aldrig skulle klara mig utan. Eller jag skulle aldrig klara mig utan någon av mina vänner. Och det vet dom. Men.

Hanna & Magda. Mina underbara tjejer. Dom stället alltid upp. Vad det än är så finns dom där. Jag vet att jag alltid kan ringa dom, när som helst. Dom lyssnar. Dom håller inte alltid med, dom säger inte alltid det jag vill höra. Och det är precis så det ska vara.
Vi ses absolut inte lika ofta som förr, tyvärr. Men det gör ingenting. För när vi väl ses så är det ändå som att, ja, jag vet inte. De funkar ändå. Vi känner varandra, vi vet vart vi har varandra. Även om det självklart inte skulle skada att ses mer :) Men alla lever vi olika liv, så då blir det lätt så här.

Och jag har så sjukt mycket minnen med dom här tjejerna! Både roliga, pinsamma, skadade minnen. Och en del tråkiga såklart, men det hör till.
Jag tror och hoppas att vi kommer vara vänner livet ut. Kan inte föreställa mig något annat. Jag är så jävla glad att jag har er. Jag skulle kunna skriva hur länge och hur mycket som helst om alla våra år tillsammans och om hur jävla fina ni är! På alla vis. Men jag gör inte det. Jag tror ni vet.
Jag älskar er ♥♥♥